Erik Waldenströms krönikor
991016
Danmarksäventyr nr 2 med "Nilsby"-Janne.
skrivet av erik waldenström.
Det har gått ett par tävlingar sedan jag skrev Danmarksäventyret nr 1. Nu var det dags för den näst sista deltävlingen i Danska Mästerskapet. Tävlingen skulle gå längst nere i södra Danmark på öarna Lolland och Falster, alldeles ovanför färjeläget Rödby, där färjan går över till Tyskland.
Start och mål var förlagt till den Danska staden med det svenskklingande namnet Nyköbing. Men uttalet på danska var inte alls lika. Janne låg på en 7:e-plats i mästerskapet efter att han vunnit en deltävling som avverkades i Norge.
Denna gången kom vi till Danmark i god tid och till ett fantastiskt väder. Tidigare har det mest blåst och regnat, men nu sken solen och värmen var onaturlig för att vara i September. Vi hade hyrt in oss på ett Bed & Breakfast ställe. Det var en gammal bondgård som låg alldeles nere vid havet, där det fanns en underbar kilometerlång sandstrand. Gården var en typisk dansk bondgård, som var kringbyggd och omgiven av en svalkande lummig växtlighet som även utgjorde trädgården. Det var nyrenoverat och bra i ordning, tyvärr var det väl bonden själv som gjort arbetet. Han hade iallafall inte de rätta kunskaperna, för det var mycket fusk. Bräder, golv med mera passade inte, han hade sågat fel men ändå satt ihop saker och ting som egentligen inte passade mot varandra.
Storstugan som var gästernas samlingsrum var mysig med bjälkar i taket, en gammal vedspis, en gammal tvättgryta och möjlighet att själva koka vårt kaffe.
Bonden hade även ett bilmuseum för sportbilar på gården. Det var inrymt i en nybyggd hallbyggnad som var lika dåligt byggd som renovering av huset var. Det var heller ingen, finish och snits på bilarna som han renoverat och som stod uppställda. Däremot hade han en gårdsverkstad som inrymde både svarv, fräs och en symaskin för att sy klädslar. Musett var öppet varje dag, men när vi var där, så var det inte direkt någon kö.
Tysklandstrippen
Fredagen var det träning och besiktning, då passade jag och Carina på att smita undan och åka ner till Lübeck. Mellan Rödby och Puttgarden stod jag på framdäck och njöt av den svaga vinden, ljuset ( Det var tidig morgon ) och värmen. Samtidigt tänkte jag på alla våra småfåglar som måste flyga denna sträckan utan att mellanlanda. Egentligen är det ganska fantastiskt att de med sina små vingar klarar av detta. Det tar ju ändå fyrtiofem minuter med färjan. Det bör ju ta ännu längre tid för fåglarna. De måste ha en ganska god kondition för att klara av det. Naturen är fantastisk !
Jag letar efter ett gammalt, lite udda skrivbord skrivbord, och här i Lübeck fann jag ett underbart skrivbord i en antikaffär för 3000 DM.
Tyvärr var det lite för stort, men dess make finns förmodligen inte i Sverige. Det var vackert byggt i ek, med utsirade sidor, riktiga spegellådor och dörrar, skulpteringar och mycket lull-lull.
Pratade också med en tysk kvinna när vi satt på en uteservering och drack kaffe. Hon hade vuxna barn och hade jobbat några år på Sparkasse, men blivit uppsagd och arbetslös. På grund av detta hade hon återgått till att vara hemmafru. Hon tyckte att det var ett underbart väder, men att det verkade onormalt. I de tyska husen var det nu kallare inomhus än det var utomhus. De fick vädra för att få in värmen till kvällen, istället för att som det normalt görs på sommaren, vädras på kvällen för att få det svalare till natten.
Vi diskuterade även lite socialpolitik och skillnader mellan länderna. Hon var fascinerad av att det serveras mat i svenska skolor. I tyska skolor får de fortfarande ingen mat , utan får gå hem och äta.
Jag köpte en skjorta som jag tror jag är ensam om nästa gång jag kommer ut på fest. Dessutom köpte jag en del vin. Bra vin är mycket billigare i Tyskland, dessutom får jag det som jag vill ha, nämligen ett sött Mosel-Rower-Saar vin som är ett vitt Rieslingvin. Vidare hör det till att när man är i Tyskland så skall man äta en tysk middag på en restaurang. Carina och jag intog middagen i Lübeck Rådhuskällare, där de ätande satt i små bås, typ en gammal järnvägskupé med dörr. Dörr och vägg mot restaurangen var försedd med mönstrat glas och således insynskyddat. Här inne kunde man i stilla ro njuta av den tyska maten och det hade också varit möjligt, att dessutom tjusa med sin medhavda dam. Det hade säkert också varit möjligt, att efter det man ätit och var mätt och belåten, tillsammans älskat med varandra under tiden som man avnjöt efterrätten, utan att någon märkt vad man gjorde. Nåväl efter en lyckad dag så återvände vi till Danmark och de andra i teamet.
Dags för race
Träningen hade gått bra och besiktningen var också avslutad. Enda problemet var att ljudnivån var för hög. Efter att ha monterat bort en liten ljuddämpare så blev ljudnivån godkänd.
Lördag morgon var det att gå upp tidigt, så tidigt så inte ens tuppen var vaken. Morgonen var frisk och underbar och hela landskapet var insvept i ett måleriskt underbart dis. Efter frukosten var det bara att dra på sig overallen och börja dagen.
Första sträckorna gick bra, inget krångel och tidslika med värsta konkurrenten. En bra start på dagen tyckte vi. Men så började värmen komma när solen började steka frampå förmiddagen. Då uppenbarade sig ett gammalt fel som vi aldrig lyckats precisera. Motorn dog på lågvarv och ville inte gå, samtidigt som motorn missade i vänsterkurvor. Nu var goda råd dyra, därför att nu hade konkurrenten ett övertag på tre sekunder.
Denna gång gav oss Stefan, kartläsaren en ledtråd, eftersom han tyckte att trippmätaren uppförde sig konstigt. Då började Jannes hjärnceller att arbeta och eftersom trippen och motorns styrbox var jordade gemensamt, så förstod vi att det måste vara något fel på boxen. Vi bytte ut den till en box som gav mindre effekt i början, men dessutom nästan tusen varv mera i toppvarv. Eftersom det var otroligt rakt så spelade det inte så stor roll.
Problemet med att motorn missade i vänsterkurvor löste vi också. Tänk att alla pusselbitar ibland bara kan ramla på plats. Problemet var att returen på bränslet inte gick till catchtanken utan direkt till bensintanken. Samtidigt var catchtanken liten och utan avluftning. När vi lossade på bränsleledningen så kom det bara en liten skvätt bensin. Det mesta innehållet i denna lilla tank var luft, vilket gjorde att bränslet inte räckte till i vänstersvängarna, utan det som fanns i tanken skvätte istället över till motstående sida. På denna motstående sida fanns ingen bränsleslang ut och därför blev det förmodligen soppatorsk.
Sträckan efter gick perfekt, motorn kurrade som en liten katt och han körde in de felande tre sekunderna och nu var det återigen dött lopp. Vägarna var så snabba, så på sista sträckan med nya boxen så varvade motorn ur och varvtalsstoppet begränsade hastigheten. Stoppet var satt till nio tusen femhundra varv.
Mitt på dagen var det ett uppehåll och vi kollade bara bromsar och bytte däck. Efter uppehållet var det en sträcka som skulle åkas två varv och på det tredje, så var det dags att ta en liten extra slinga ut och komma i mål på sträckan. Strax efter mål hade vi parkerat servicebussen och här var det så varmt och skönt, så vi låg i en söderslänt, halvnakna och bara njöt av vädret och värmen medan vi väntade på Janne. Tyvärr kom det ingen Janne när han skulle komma. Efter några bilar så stoppade jag en medtävlande som förklarade att BMW:n stod inne på sträckan med öppen motorhuv. Vi försökte ringa men förmodligen var det ingen mottagning, för vi hamnade hos telefonsvararen. Samtidigt gick solen i moln och det började bildas moln inte bara på vår himmel, utan även på den världsliga himmelen.
Efter en stund så ringde Janne, då hade de gått till ett vägbyte där det fanns mottagning för telefonen. Tyvärr var det slutåkt eftersom en vevstake kommit ut genom blocket. Det var med andra ord ett rejält motorhaveri och även ett haveri för budgeten, eftersom dessa haverier brukar vara dyrbara och dessutom är alla delar enormt dyra till en BMW.
Dystra till mods så var det bara att hämta kärran och lasta på. Nu var alla chanser att vinna mästerskapet bortblåsta och vi struntar i den sista deltävlingen i början av November. Janne själv var lite nedstämd eftersom han ansåg att han egentligen inte hade råd med detta raset. "Jag får väl ta en tiggarrunda bland mina sponsorer", tyckte han. Problemet är att pengarna alltid börjar tryta när säsongen går mot slutet.
Vi hämtade våra saker hos bonden och drog iväg hemåt. I Vordingborg var vi in på en toppenrestaurang och åt. Tipset på restaurangen fick vi av ett damfölje, som var ute och spexade och hade möhippa för en flicka som skulle gifta sig. De ville att jag först skulle köpa en ros för 20 kronor, innan de talade om var vi skulle finna en restaurang. Efter hårda förhandlingar fick jag ner priset till tio kronor och dessutom ingick en kram från mön i priset. Därefter ledsagade hela följet oss till restaurangen.
Det var en mysig liten restaurang med god mat Vi åt och njöt av tillvaron trots det dystra slutet på tävlingen. Väl hemma rev vi motorn och det visade sig att ett vevlager skurit. Vevstaken låg komplett med kolvbult på bilens skyddsplåt under motorn. Kolven satt fast på tvären i cylindern, som även var spräckt. Toppen klarade sig ganska bra med krökta ventiler och slagmärken efter kolven.
Nu är säsongen slut och det skall bli intressant att se vad Janne hittar på till nästa år. Kanske får ni läsa om nya äventyr då !
99-05-10
Med Nilsby-Janne i Danmark
berättat av erik waldenström
1:a maj var det dags för Nilsby-Jannes andra deltävling i Danmark och Janne undrade om jag inte ville följa med. Tyckte det lät trevligt så jag och Carina nappade direkt. Som vanligt så räckte inte dygnets timmar riktigt till. På grund av att jag skulle köpa med några presenter att överlämna till familjen, där vi skulle bo under några nätter och även till killen som har hjälpt oss att få goda kontakter i Danmark. Genom att det tog tid att komma fram till en genuin värmländsk present, så gick klockan alldeles för fort. Jag skulle träffa "Nilsby-Janne" och de andra klockan 11.30 utanför järnvägsstationen i Grums för gemensam avfärd söderut. Så blev det alltså inte, utan jag ringde "Nilsby-Janne" och meddelade att han fick åka före, så skulle jag åka ikapp honom. Eftersom jag åkte med personbil och han hade "servicebussen" och släpet med tävlingsbilen så kunde jag åka fortare och så småningom komma ikapp.
Nåväl, något försenad och med en hastighet som långt överskred gällande svenska hastighetsbestämmelser, kom jag så småningom ikapp ekipaget. Från att ha lämnat ett gråmulet och grått Värmland så mötte oss solen nere i södra Sverige, här kunde vi också börja förnimma våren och vårgrönskan. Efter ett "kaffestopp" i Halland, som Carina ordnade till vår belåtenhet på det obligatoriskt medhavda gasolköket, kom vi så småningom ner till Helsingborg där vi tog färjan över till Helsingör. När vi beträdde dansk mark kände vi oss hungriga och frestade av det "goda" danska köket. Vi blev inte besvikna över maten. Den var verkligen utsökt god och nöjda fortsatte vi vår färd mot Sorör, där vi skulle träffa vår värdfamilj.
Vi hade lovat att vara i Sorör ungefär klockan 21, men på grund av att ätandet tog längre tid än vi beräknat så anlände vi inte förrän klockan 23. Nu var det inga problem med den sena ankomsten, vi blev varmt välkomnade och installerade. Värdfamiljen var en familj där barnen var utflugna och på så vis fick vi en hel övervåning för oss själva. Vi blev även bjudna på kaffe och "smörrebröd".
Efter en natts vila var vi åter på alerten och hela teamet samlat. Här var chauffören "Nilsby-Janne" med kartläsaren Stefan, två servicekillar, Roger och Putte och så jag och Carina. Putte var ett eget kapitel. Han älskade att prata i sin mobiltelefon, "för att ha någon att stri med" som han sa. Han kunde ju istället ha pratat med oss, för då hade hans telefonräkning blivit billigare. Puttes sista teleräkning var på 17000 kronor under ett kvartal, stora pengar men ändå värd varje krona som han uttryckte saken.
Under fredagen skulle "Nilsby-Janne" träna och på kvällen var det anmälan och besiktning av tävlingsbilen. Det var underbart för en gammal tävlingsåkare som mig, att återigen få uppleva atmosfären kring en större utländsk tävling. Jag var med ut och åkte efter Janne när han tränade första sträckan. Det var en härlig känsla av att "känna igen" de smala kurviga, asfalterade byvägarna som går genom små byar, hus och ut över öppna landskap som är så typiska för Europa. För mig var det rena nostalgitrippen att färdas så här och även kunna förnimma lite tävlingshets i det hela. Måste säga att jag levde upp och njöt av varje minut som jag tillbringade i detta land.
Under tiden som Janne tränade resten av tävlingssträckorna så var jag och Carina och såg på Stora Bält-bron. Det var en mäktig skapelse som sträckte sig från Korsör och ut över det öppna vattnet. Vi tillbringade lång tid i en informationsutställning som visade brons tillkomst, byggande och färdigställande. På eftermiddagen stannade vi till utanför en Bistro och här träffade vi ett annat värmländskt servicegäng, som körde service åt Stig-Olov Walfridsson. Det var den så sägensomspunne Sven-Inge Neby som tog sig en paus. Alltid roligt att träffa Neby och höra när han berättar om sitt senaste äventyr som han varit ute på. Stig-Olov skulle också tävla här nere för att skaffa sig lite asfaltsrutin till Sydsvenska Rallyt i mitten av Maj.
På kvällen gick besiktningen bra och här träffade jag också den herre som hjälpt oss att kunna starta i denna tävling, genom att ordna inkvarteringen och en fri träningsbil och övrig hjälp och stöd. Det är en kille som jag känner sedan min tävlingstid i Tyskland och som även köpt mycket tävlingsdelar av mig. Han var på "min" tid kartläsare åt ett danskt toppekipage som också tävlade mycket i Holland och Tyskland. Senare på kvällen visade det sig att killen som vi bodde hos, varit tävlingsmekaniker åt ett danskt par som tävlade i Tyskland under min karriär. Jag kunde inte påminna mig killen, men han visste vem jag är. Konstigt att världen kan vara så liten.
Lördag var det tävling. Vädret var växlande, men det blåste rejält. Danmark å sin sida visade ändock upp sin bästa sida med en härlig vårgrönska, blommor, fågelkvitter och blommande körsbärsträd.
Tävlingen förlöpte sig bra för vår del. Vi bytte däck några gånger, lagade ett trasigt avgasrör, kokade kaffe på gasolköket, bredde smörgåsar, införskaffade resultat från en buss som stod parkerad på serviceplatsen och dit det ringdes sträcktider och hade egentligen inga som helst problem. Jodå lite problem var det för Janne. Bilen missade i vänsterkurvor och gick inte riktigt rent på en del transportsträckor. En liten miss gjorde vi på grund av tidsbrist, det var att vi glömde att fylla bensin i våra dunkar som vi hade i servicebussen. Detta var ju inte så bra, eftersom Janne nu istället fick leta upp en bensinstation i tävlingshetsen, för att få mera bränsle. Det löste sig och vi i servicebussen hade egentligen inte några andra problem att handskas med än en ilsken bonde, som placerade sin gamla Volvo mitt i vägen så att varken vi eller andra servicebilar och publik kunde komma fram. Efter att ha hotat honom med Karl den tolfte, som han totalt ignorerade så vände vi och tog en längre alternativväg tillbaka. Hur det gick med bonden och hans ilska över biltävlingar vet jag inte, kanske han fortfarande blockerar vägen och väntar på att Karl den tolfte skall anfalla honom.
När kvällen kom och Janne var i mål och alla var samlade för prisutdelning, kände vi oss stolta när Janne och Stefan klev upp på prispallen som tvåa i sin klass och bästa utländska ekipage. Totalt blev han femtonde bland cirka sjuttiofem startande.
Efter prisutdelningen och en matbit var det sedan dags för Janne och hans "buss" att resa hem. Carina och jag övernattade hos vårt värdfolk och reste hem på söndagen.
Janne har redan frågat om jag inte vill följa med även på nästa tävling som går av stapeln den 11 - 12 juni. Glad att en ungdom vill ha en gammal man med i sitt sällskap, så jag har accepterat och ser med nöje och förtjusning fram mot detta datum. Vi skall bo hos den familjen som vi bodde hos, vi är varmt välkomna och de tycker det är roligt att vi vill komma till dem en gång till.
Åter hemsidan
www.motorsportivarmland.nu